Regnbågsbebbe

Den här tomheten går knappt att beskriva. Som att vardagen helt plötsligt blev svartvit. Gårdagen var hemsk på många sätt. Vi hade fått information om att J skulle få vara med mig hela dagen. Så blev det inte, vi hade fått fel information, pga infektionsrisk fick hon gå på än gång. Det kanske låter som en liten sak i sammanhanget, kanske är det så , men just då var det, det värsta som kunde hända.

Jag fick ta tabletter för att förbereda kroppen för ingreppet. Tabletterna gjorde så jag började blöda redan innan. Fastande med vätskebrist och genomlessen var det svårt att hantera. J var saknad. Läkare gjorde undersökning (kan säga att jag är så glad för våra "vanliga" läkare på kliniken för det här var fruktansvärt) för de misstänkte att jag ev blödigt ut allt och kanske inte behövde skrapas. Så blev det inte utan framåt eftermiddagen rullades jag iväg till op. Allt gick bra, jag vag snart uppe på avdelningen igen och fick äntligen åka hem.

När jag precis kommit hem ringde vanliga läkaren på kliniken. Hon berättade att mitt tsh-värde (sköldkörtel) återigen gått upp (4,5) och måste öka medicinering inför ev nästa försök. Som om detta inte räckte så hade de eventuellt upptäckt någon slags skiljevägg i min livmoder som eventuellt kan påverka graviditet negativt. Jag ska alltså få en kallelse till ny operation där de ska gå in med en kamera och se och eventuellt ta bort den där väggen. Allt detta är nog egentligen mer än vad jag kan ta in men jag antar att vi återigen får slicka såren (som är större än någonsin) och samla nya krafter.

Tack alla ni för era hälsningar. Det betyder så mycket på något svårdefinierat sätt. Jag antar att bloggen inte kommer bjuda på så mycket muntert framöver. En stor kram till er alla!