Ett år, bara början?
För ett år sedan veckopendlade jag fortfarande. Varje stund längtade vi efter att våra gemensamma liv i det gulliga lilla huset skulle börja på heltid. Jag fick till slut nog, sa upp mig utan att veta vad jag skulle göra i den nya staden. Plugga magister? Jobba extra? Få ett jobb?
Allting löste sig ändå fint och jag fick det jobb jag helst ville ha.
I samma veva blev vi kallade till första besöket på sjukhuset.Vi hann dit på första undersökningen innan det stängde för sommaruppbehåll. Tänk, ett helt år har gått och fortfarande känns det som om vi bara är i början av den här resan.
Vi pratade om det häromdagen. Vi tycker båda att det känns som att vi alltid kommer att "springa" på sjukhuset. Det är overkligt att tänka sig något annat.
Så mycket har hänt under det här året. Hela mitt liv ser helt annorlunda nu mot då. Många val blev rätt och bra, jag älskar vårt gemensamma liv och vårt mysig hus. Och jag hoppas att jag någonting slipper en vardag med en massa sjukhusbesök.
Sista pergodagen idag. Tisdag: VUL. Är så sjukt nervös för resultatet redan nu.
Jag tror nervositeten inför VUL är den värsta, för man känner sig så sjukt maktlös. Massor med styrkekramar!
Tack tack för peppen. Så skönt ibland att det finns andra som vet hur det känns :)
