Regnbågsbebbe

Nu så, äntligen rör det på sig! Mensen kom som den skulle. Tid är inbokad för ultraljud dag 14 (lång cykel) det blir i slutet av nästa vecka. Jag hoppas verkligen att det är ett ägg på gång då och jag är livrädd att så inte är fallet. Sjukt nervös för att något mer ska "dyka upp" som gör att allt fördröjs ännu mer. Nu vill vi ha lite flyt och att naturen är en smula på vår sida. Mannars försöker jag just nu  se det som något spännande och positivt och inte bara tänka på allt som kan gå snett. Är glad för de bloggar jag läser där långa resor lett fram till graviditeter och fina små bebisar. Det ger hopp. NU kör vi igen!

Har varit hemma från jobbet igår och idag. Hängig med huvudvärk och ont i halsen. Så, vad göra med tiden i soffan om inte försöka känna efter varje litet litet tecken på att mensen är på gång. Jag menar, den borde ju varit påplats redan igår, kom igen liksom. För nu kan det väl inte uppkomma fler hinder som sätter käppar i hjulet för ett ynka litet försök? Eller?

Jag skrämmer väl skiten ur både livmoder och äggstockar genom att sitta här och känna efter. Det är inte sunt att vara hemma och vara sjuk. Min hjärna behöver aktiveras. Kan tycka att jag ibland lägger min energi på lite märkliga saker. Ska ta en paus nu och brottas med min nya systemkamera och med en ljudbok som sällskap.
Håll en tumme för mig at allt går som det ska de närmaste dagarna!

Här har det inte skrivits mycket de senaste veckorna. Vi har haft en skön mysig jul med familjer i långa banor och en nyår som inte riktigt blev som planerad men trevlig ändå. Labbet har haft stängt så vi har inte ens kollat upp ägglossningen den här månaden. Vi väntar alltså fortfarande, förhoppningsvis kan första försöket bli av någon gång i början av februari om allt går som planerat ( men det har det ju inte gjort hittills så vi får väl se...)

Vi har en långhelg kvar den här veckan och har spontanbokat en resa till Sälen. Det känns som helt rätt beslut trots att vi var lite i valet och kvalet men nu längtar vi hur mycket som helst. på onsdag bär det av. Bara vi två. Mysigt. När vi kommer hem tycker jag att det är lagom att våren kommer, är liksom färdig med det här gråa.

Hoppas att ni som kikar in har haft en bra avslutning av det gamla året! Det är så roligt att se att ni kikar in även om vi ( jag) varit lite dålig på att uppdatera när det inte händer så mycket.

Idag har den första snön landat här hos oss. Inget som är uppskattat här hos oss precis men vi ser ändå fram emot den kommande julen. För första gången ska vi vara hemma hos oss och våra respektive familjer kommer farande. Insikten om att det faktiskt är en del att fixa med har just slagit oss och helgen kommer att spenderas i köket med diverse fix. Mysigt!!

Vi tappade ju lite hoppet sist, som ju framgår i tidigare inlägg. Outtalat har vi valt att fokusera på annat den senaste veckan. Gjort roliga saker och umgåts med människor vi gillar, man kan ju vänta och ha det trevligt samtidigt trots allt.

Vem vet...tomten kanske kommer farande med presenten att labbet kommer att vara öppet hela julen närhelst vi önskar;)

Fick just veta att labbet är stäng fyra veckor på sjukhuset över jul och nyår.
FYRA VECKOR!!!!!!!!!!
Det var det eventuella försöket. Tack o hej.
Undra om vi hinner göra något som helst innan det blir semsterstängt till sommaren?

Jag förstår mer än någonsin er som väljer att åka till Danmark.
Ledsen, frusterad och väldigt väldigt besviken just nu.

Vi har haft en liten paus nu kan man säga. Jag har läkt ihop och känner mig nu helt återställd efter operationen. På jobbet rusar dagarna förbi med tusen järn i elden, bollar i luften eller vad man nu väljer att kalla det. Fördelen med det är att det känns som om tiden går lite snabbare och väntan inte blir lika outhärdlig.
De senaste dagarna har det dock blivit lite mer fokus på producerandet igen. Glad gubbe på ägglossningstestet den här morgonen vilket alltid känns bra. Vi räknar och räknar dagar hit coh dit och är lite oroliga för hur det blir nu i jul. Vi måste ta reda på hur mycket det är öppet på kliniken för risken finns att det kanske är stängt precis när vi ska göra nästa ultraljud inför första försöket.

Man kan ju ialfl hoppas att det blir av nu. Att jag läkt ordentligt inuti och att det inte blir nåt mer strul. Vi behöver ta ett till steg i rätt riktning och ialfl få till ett försök. Tänk att första besöket på kliniken var redan i juni och snart är det jul.

Liten lägesuppdatering från oss. Vi tycker det är så roligt att se att ni kikar in med jämna mellanrum och blir alltid lika glada när vi fått en kommentar här! (Jo J läser minsann också även om hon helt outalat verkat bollat över allt aktivt skrivande på mig) ;)

Det blev inget den här månaden. Tydligen skulle mitt innanmäte läka mer tyckte farbror doktorn. Vad ska man eg säga om det? Fattar väl jag också att det är det bästa, ändå vill jag stampa hårt med foten i golvet (tänk arg femåring) och säga att nu får det fan vara färdigväntat, men jag låter bli. For now.

Det är ju underbart när man tittar i appen på telefonen och inser att nästa ägglossning med största sannolikhet kommer att sammanfalla med julen. Gissar att det är dags att plocka fram det berömda tålamodet igen.

Hörrödudu du framtida bebis FATTA att du kommer att vara efterlängtad när du väl behagar anlända!

Okej. I lördags var det dags igen för mens. Jäkligt nära inpå operationen men läkaren vi träffat sa att vi skulle ta kontakt när mensen kom efter att operationen var klar för att göra ett första försök. Först kände jag att jag ville vänta en månad men sen i natt när jag inte kunde sova ändrade jag mig och tänkte att det är väl bara att köra på.
J som har ett självpåtaget uppdrag att ringa runt när det gäller allt detta slog en signal till sjukhuset imorse för att höra om läkaren tyckte det var för nära inpå eller inte. Jag satt här hemma i soffan och plötsligt slog det mig att NU gäller det. Äntligen börjar det bli dags.  Jag blev tvungen att ringa J och fnissa lite eftersom allt plötsligt kändes så himla mysigt.

Även fast vi båda är helt inställda på att vi har en lång väg kvar känns det så skönt att vi kommit så här långt.
Vad sa sjukhuset då? Barnmorskan kunde inte uttala sig om saken, hon ringde tillbaka i slutet av dagen och hade då inte fått kontakt med läkaren för att höra vad han tyckte. Alltså sitter vi här nu och vet fortfarande inte om det blir något försök den här månaden. Men kanske kanske och imorrn får vi veta och jag känner mig äntligen lite hoppfull igen.

Varför är det så jobbigt att sittatillbakalutad i soffan och inte göra ett piss när det ofta är det man längtar efter?

Varför är det så svårt att låta "någon" laga mat, handla och fixa när man själv inte orkar när det annars skulle vara så skönt att slippa?

Varför varför varför råkade vi just pricka in den här helgen när vi planerade vår gemensamma sthlmstripp med vännerna i somras?

Blä. Det här suger.

NU är det gjort! Ligger soffan hemma med pläster på magen. Operationen blev alltså av igår. Kan inte påstå att jag var särksilt kaxig igår morse när J skjutsade mig till sjukhuset. Fick först bli inskriven på avdelningen och preppad för operation. Eftersom jag var förste man till rakning så blev inte väntan särskilt lång innan de drog iväg med mig. (Insikt: jävlar vad skönt det är att åka omkring i en säng) Jag struntade i att ta något slags lugnande innan sövning eftersom jag fick info om att man ofta kom igång snabbar efteråt om man lät bli.

Väl i operationssalen var jag lämnad åt mitt öde hehe. J fick åka hem och jobba. Det kryllade av grönklädda människor som pratade från alla håll och kanter. Jag fick lite syrgas och sedan stark smärlindring som gjorde att världen kändes upp och ner och bakåfram. Sen var det tack och godnatt. Vaknade upp två timmar senare. Klarvaken på uppvaket. Kände mig oförskämt fräsch nästan genast och fick ganska snart återvända till avdelningen. Den enda lilla komplikationen var ett blödande sår som fick läggas om. Fick träffa läkaren som var med under operattionen och taadaaa allt gick finemang. Det var två cystor som satt ihop som togs bort och äggstocken klarade sig fint (puh) dessutom såg dom väldgit godartade och fina ut så hon tyckte inte jag behövde oro mig mer över det.

J kom farande till avdelningen och hängde där med mig hela eftermiddagen (finaste fina underbara bästa!!!) Jag kände mig rätt kaxig enda tills vi skulle hem. Jösses vilken pärs att få på sig kläder och ta sig till bilen men hem kom  jag och det kändes grymt skönt att jag slapp stanna under natten.

Nu ett dygn senare ligger jag i soffan i en hög. HUr pigg och glad som helst men med en kropp som en 80 åring hehe. Ändå känner jag mig så lättad och glad. Nu är det över. NU är det gjort. Nu kan vi gå vidare och jag kan sluta oroa mig för en stund.

Mitt största problem just nu är hur i hela riden jag ska klara av att ligga still när jag känner mig så pigg. Inte så kul precis men mitt försök att plocka ur diskmaskinen nyss talade sitt tydliga språk när jag fick ge upp efter två tallrikar. Joråsåatte. Bli inte förvånade om ni tvingas bli uppdaterade om min spännande vardag på soffan några dagar framöver ;)

Jahopp och där kom kallelsen. Operationen blir 9 november, förhoppningsvis. Det stod att jag skulle höra av mig om jag var förkyld eller har mens. Enligt appen i telefonen kommer jag att ha mens då, hm. Betyder det att man inte kan göra operation? Jag har noll erfarenhet av detta känner jag. SKa ialfl på ett samtal på onsdag inför operationen. Tänker att jag får fråga då om inte annat. Det är ju väldigt jobbigt att först hålla på att planera sjukskrivning från jobbet och grejer för att sen få allt inställt på grund av mens men är det så då är det säkert av någon bra anledning. har lust att bara säga åt första bästa läkare jag ser onsdag att bara TA UT SKITEN! Men två veckor till är ju faktiskt inte så länge så jag får väl stå ut ett tag till. Kommer bara att hinna blir så fruktansvärt nervös om jag känner mig själv rätt.

I helgen har vi ialfl firat två år tillsammans. Sjukt mysig kväll på relaxavdelning på stora badhuset i fredags och en tripp i vår nya fina bil till Sthlm på lördagen. Livet är egentligen väldigt gott, om man bara ignoerar vissa bagatellhändelser som komma skall.

Tog mig i kargen, sträckte på ryggen och vandrade in hos chefen sedan två månader tillbaka. Informerade om att jag snart kommer att behöva vara borta från jobbet för operation och trodde att jag skulle komma undan med den informationen. I C K E! Frågan kom som ett brev på posten och jag kände att ärlighet var det enda som gällde i det läget. Jag informerade alltså om våra barnplaneringen och jösses vad skönt det var. Hon blev inte förvånad utan var bara bara positiv. Känns grymt skönt när det kommer att bli en del besök på dagtid framöver. En sak mindre att oroa sig för.

Våra föräldrar då?..jo dom tog vi och satte in i situationen också eftersom det är lite svårt att dölja när jag ska opreras och grejer. Dom blev jätteglada alla fyra och det känns faktiskt som en lättnad att kunna få lite stöd från dom framöver. Det tar bara en massa energi att hålla på attt undanhålla sanningen. Dessutom har dom nu mycket god tid på sig att fråga, undra och fundera, för att sen, när det förhoppningsvis kommer komma en bebis, bara vara en hög med härliga morföräldrar.

Nu var det ett tag sen igen. Har varit o grejat med äggledarsponingen idag. Vet inte riktigt vad jag ska säga om saken, det gjorde lite ont. Det var väldigt obehagligt men vi blev otorligt proffsigt bemötta. Jättebra personal. Och tur var nog det eftersom jag gick därifrån med en inplanerad operation för att ta bort cysta på äggstocken. Inte ritkgt vad vi hade tänkt oss innan vi gick dit. Istället för väntan på insemination blir det nu först operation som står på schemat. Känner mig tacksam att det ändå upptäcktes och att jag kan ta bort den så fort som möjligt men också lite lessen över att behöva vänta ännu längre. Min erfarenhet av sjukhus är dessutom lika med noll så operation känns läskigt och oroande. Min lightversion av hypkondri skriker dessutom cancer i högan sky, fast det var bara jag som oroade mig för det fick jag klart för mig under besöket. Ja Jösses. Vilken dag.

Om jag ska se saker ur ett annat perspektiv så bestämde vi at köra igång så fort cystan har avlägsnats. Donator diskuterades och min andra äggledare funkade tydligen finfint. Jag ska försöka tänka lite på det också inte bara på den läskiga cysta och operation.

Den här resan...ja....hoppas allt blir bra framöver.

Det är allmänt känt. Jag har världens sämsta tålamod. Det börjar kännas nu, den där kliande känslan i kroppen. Nu måste vi ta ett steg framåt. Jag längtar! kanske hänger det ihop med att sommaren är slut och att hela hösten känns som en enda grå deg av tid. Inte tid fylld med roliga upptåg och spontanitet utan vanlig vanlig vardag. Jag gillar vardag men tycker arbete tar upp för stor del av min vakna tid. Och så denna längtan som växer och väntan som blir värre. Jag inser att den dessutom bara har börjat, realist som jag är.

Mitt bergodalbanepersonlighet har dock en ganska god självinsikt som säger mig att jag på fredag eftermiddag kommer att vara glad som en speleman. En helg med både hemmamys och en tur till storstaden för att träffa vännerna. Och sen..jaa..då borde mensen snart vara på intågande. Ja..den här vardagen.

Det blev en glad gubbe på testet i morse. Lika roligt varje gång. Sitter och räknar dagar i appen på Iphonen för att föröska komma på när det är dags för mens igen. Precis som om det skulle vara någon ide så oregelbunden som den är. Men ialfl.

Vi är just nu i valet och kvalet om vi ska berätta för våra föräldrar att vi är startgroparna. Vi vacklar fram och tillbaka men känner lite att det skulle vara skönt att låta dom få ställa alla eventuella klumpiga frågor nu innan, så dom är färdigberarbetade när det väl är dags. Ingen av oss tror iofs att det kommer bli några problem men det känns ändå väldgt viktigt att ha dom med på tåget eftersom vi båda har nära relation med våra familjer.

I helgen har vi äntligen lyckats få till vårt vardagsrumsgolv, det är inte helt färdigt men vi har kommit betydligt mycket längre efter en period av total omotivation. Fint blir det nog till slut ialfl! dagens extrema gråväder gör det omöjligt att låta bli att känna att hösten är nära nu. Óm jag någonsin får möjligheten kommer jag att spendera vinterhalvåret långt bort från Sverige.


Hoppas ni som kikar får en fin dag!
//
E

Nya jobbet har dragit igång. Det suger min energi bara att lära mig hitta i lokaler, lära mig rutiner och hålla ordning på alla nya människor. Såsmåningom sätter det sig säkerligen och förhoppningsvis kommer jag även att lyckas utföra en och annan nyttighet vad det lider.

Äggledarspolningen var planerad till torsdag. En torsdag när jag absolut inte kan vara borta från nya jobbet eftersom en hel massa viktigheter ska bestämmas. Visst skulle jag kunna sjukanmäla mig men det skulle bli så jobbigt för mig själv att hämta igen det jag isåfall skulle missa. Med andra ord: äggledarspolning får vänta tills nästa månad eftersom det var omöjligt att få någon annan tid inom de aktuella dagarna.

Jag känner mig en smula besviken men känner ändå att det var rätt beslut. Återigen lyssnar jag på min kloka kvinna som håller om mig när jag är trött och besviken och säger att vi inte har bråttom.

Så here we go again. Kissning på stickor fortsätter i väntan på nästa mens.

Kikade runt lite på nätet och såg att RFSL anordnar en familjeträff i vår stad nästa helg. Alla med eller utan barn är välkomna. Vi har pratat lite om vi ska ta oss dit och se om det är någon uppslutning. Känns som ännu en möjlighet att få träffa likasinnade. Fast vi får väl se, när dagen väl kommer kanske vi inte alls känner oss manade ;)

I väntan på bebis ägnar vi (läs jag;)) tiden åt surdeg, svampplockning och andra trevligheter och idag ska jag dessutom få krama på vännens nyfödda lilla pojke. När nya jobbet drar igång lär det mesta av energin läggas på att komma in i allt nytt och främmande, fast jag klagar inte, inte alls faktiskt. Det ska bli skitkul!

hopppas att ni som kikar in har en fin dag! :)

Uppe med tuppen imorse. Inte för jobb som vanligt utan för kuratorsträff på sjukhuset. Vi båda var halvnervösa inför samtalen. Vi fick gå in en i taget och svara på en hel massa frågor om barndom, föräldrar, vår relation, livstil och hur mycket annat som helst. Tack vare superproffisgt bemötande kändes det inte alltför konstigt.

Efteråt fick vi en stund med henne tillsammans när vi gick igenom saker som kändes mer relevanta kring juridik och vad som kommer ske näst osv. Kändes riktigt bra och som att vi tog ännu ett steg på väg mot målet. J fick skriva på papper om att hon tillät främmande spermier att pluppas in i hennes sambo. Mycket nöjsamt! :)
Kuratorn skulle dessutom se om hon kunde sammaföra oss med något annat par i samma sits som vi och det hoppas vi mycket på. Skulle vara skönt att få bolla lite erfarenheter och tankar längs vägen.

Annars då?! Jo nu väntar vi på mens och äggledarspolning. Det hade ju varrit trevligt om den gick att förutspå men snart hoppas vi. (äggledarspolning görs dag 5) Sen om det går som det ska så kör vi igång!

Känns pirrigt och med en liten liten förhoppningsfull lyckoboll i magen.