Regnbågsbebbe

Okej. I lördags var det dags igen för mens. Jäkligt nära inpå operationen men läkaren vi träffat sa att vi skulle ta kontakt när mensen kom efter att operationen var klar för att göra ett första försök. Först kände jag att jag ville vänta en månad men sen i natt när jag inte kunde sova ändrade jag mig och tänkte att det är väl bara att köra på.
J som har ett självpåtaget uppdrag att ringa runt när det gäller allt detta slog en signal till sjukhuset imorse för att höra om läkaren tyckte det var för nära inpå eller inte. Jag satt här hemma i soffan och plötsligt slog det mig att NU gäller det. Äntligen börjar det bli dags.  Jag blev tvungen att ringa J och fnissa lite eftersom allt plötsligt kändes så himla mysigt.

Även fast vi båda är helt inställda på att vi har en lång väg kvar känns det så skönt att vi kommit så här långt.
Vad sa sjukhuset då? Barnmorskan kunde inte uttala sig om saken, hon ringde tillbaka i slutet av dagen och hade då inte fått kontakt med läkaren för att höra vad han tyckte. Alltså sitter vi här nu och vet fortfarande inte om det blir något försök den här månaden. Men kanske kanske och imorrn får vi veta och jag känner mig äntligen lite hoppfull igen.