Regnbågsbebbe

Fick just veta att labbet är stäng fyra veckor på sjukhuset över jul och nyår.
FYRA VECKOR!!!!!!!!!!
Det var det eventuella försöket. Tack o hej.
Undra om vi hinner göra något som helst innan det blir semsterstängt till sommaren?

Jag förstår mer än någonsin er som väljer att åka till Danmark.
Ledsen, frusterad och väldigt väldigt besviken just nu.

Vi har haft en liten paus nu kan man säga. Jag har läkt ihop och känner mig nu helt återställd efter operationen. På jobbet rusar dagarna förbi med tusen järn i elden, bollar i luften eller vad man nu väljer att kalla det. Fördelen med det är att det känns som om tiden går lite snabbare och väntan inte blir lika outhärdlig.
De senaste dagarna har det dock blivit lite mer fokus på producerandet igen. Glad gubbe på ägglossningstestet den här morgonen vilket alltid känns bra. Vi räknar och räknar dagar hit coh dit och är lite oroliga för hur det blir nu i jul. Vi måste ta reda på hur mycket det är öppet på kliniken för risken finns att det kanske är stängt precis när vi ska göra nästa ultraljud inför första försöket.

Man kan ju ialfl hoppas att det blir av nu. Att jag läkt ordentligt inuti och att det inte blir nåt mer strul. Vi behöver ta ett till steg i rätt riktning och ialfl få till ett försök. Tänk att första besöket på kliniken var redan i juni och snart är det jul.

Liten lägesuppdatering från oss. Vi tycker det är så roligt att se att ni kikar in med jämna mellanrum och blir alltid lika glada när vi fått en kommentar här! (Jo J läser minsann också även om hon helt outalat verkat bollat över allt aktivt skrivande på mig) ;)

Det blev inget den här månaden. Tydligen skulle mitt innanmäte läka mer tyckte farbror doktorn. Vad ska man eg säga om det? Fattar väl jag också att det är det bästa, ändå vill jag stampa hårt med foten i golvet (tänk arg femåring) och säga att nu får det fan vara färdigväntat, men jag låter bli. For now.

Det är ju underbart när man tittar i appen på telefonen och inser att nästa ägglossning med största sannolikhet kommer att sammanfalla med julen. Gissar att det är dags att plocka fram det berömda tålamodet igen.

Hörrödudu du framtida bebis FATTA att du kommer att vara efterlängtad när du väl behagar anlända!

Okej. I lördags var det dags igen för mens. Jäkligt nära inpå operationen men läkaren vi träffat sa att vi skulle ta kontakt när mensen kom efter att operationen var klar för att göra ett första försök. Först kände jag att jag ville vänta en månad men sen i natt när jag inte kunde sova ändrade jag mig och tänkte att det är väl bara att köra på.
J som har ett självpåtaget uppdrag att ringa runt när det gäller allt detta slog en signal till sjukhuset imorse för att höra om läkaren tyckte det var för nära inpå eller inte. Jag satt här hemma i soffan och plötsligt slog det mig att NU gäller det. Äntligen börjar det bli dags.  Jag blev tvungen att ringa J och fnissa lite eftersom allt plötsligt kändes så himla mysigt.

Även fast vi båda är helt inställda på att vi har en lång väg kvar känns det så skönt att vi kommit så här långt.
Vad sa sjukhuset då? Barnmorskan kunde inte uttala sig om saken, hon ringde tillbaka i slutet av dagen och hade då inte fått kontakt med läkaren för att höra vad han tyckte. Alltså sitter vi här nu och vet fortfarande inte om det blir något försök den här månaden. Men kanske kanske och imorrn får vi veta och jag känner mig äntligen lite hoppfull igen.

Varför är det så jobbigt att sittatillbakalutad i soffan och inte göra ett piss när det ofta är det man längtar efter?

Varför är det så svårt att låta "någon" laga mat, handla och fixa när man själv inte orkar när det annars skulle vara så skönt att slippa?

Varför varför varför råkade vi just pricka in den här helgen när vi planerade vår gemensamma sthlmstripp med vännerna i somras?

Blä. Det här suger.

NU är det gjort! Ligger soffan hemma med pläster på magen. Operationen blev alltså av igår. Kan inte påstå att jag var särksilt kaxig igår morse när J skjutsade mig till sjukhuset. Fick först bli inskriven på avdelningen och preppad för operation. Eftersom jag var förste man till rakning så blev inte väntan särskilt lång innan de drog iväg med mig. (Insikt: jävlar vad skönt det är att åka omkring i en säng) Jag struntade i att ta något slags lugnande innan sövning eftersom jag fick info om att man ofta kom igång snabbar efteråt om man lät bli.

Väl i operationssalen var jag lämnad åt mitt öde hehe. J fick åka hem och jobba. Det kryllade av grönklädda människor som pratade från alla håll och kanter. Jag fick lite syrgas och sedan stark smärlindring som gjorde att världen kändes upp och ner och bakåfram. Sen var det tack och godnatt. Vaknade upp två timmar senare. Klarvaken på uppvaket. Kände mig oförskämt fräsch nästan genast och fick ganska snart återvända till avdelningen. Den enda lilla komplikationen var ett blödande sår som fick läggas om. Fick träffa läkaren som var med under operattionen och taadaaa allt gick finemang. Det var två cystor som satt ihop som togs bort och äggstocken klarade sig fint (puh) dessutom såg dom väldgit godartade och fina ut så hon tyckte inte jag behövde oro mig mer över det.

J kom farande till avdelningen och hängde där med mig hela eftermiddagen (finaste fina underbara bästa!!!) Jag kände mig rätt kaxig enda tills vi skulle hem. Jösses vilken pärs att få på sig kläder och ta sig till bilen men hem kom  jag och det kändes grymt skönt att jag slapp stanna under natten.

Nu ett dygn senare ligger jag i soffan i en hög. HUr pigg och glad som helst men med en kropp som en 80 åring hehe. Ändå känner jag mig så lättad och glad. Nu är det över. NU är det gjort. Nu kan vi gå vidare och jag kan sluta oroa mig för en stund.

Mitt största problem just nu är hur i hela riden jag ska klara av att ligga still när jag känner mig så pigg. Inte så kul precis men mitt försök att plocka ur diskmaskinen nyss talade sitt tydliga språk när jag fick ge upp efter två tallrikar. Joråsåatte. Bli inte förvånade om ni tvingas bli uppdaterade om min spännande vardag på soffan några dagar framöver ;)