En lång tystnad blev det
vår lilla K har hunnit bli en månad. Jäkligt dålig uppdatering här men trots att vi knappt gjort någonting känns det som om tiden rusat förbi. Det har varit en mysig, jobbig, omvälvande, underbar, känslostormarnde tid.
Vi mådde fint efter kejsarsnitt både jag och K. Den lilla stora damen (4225 g) fastnade halva vägen ut och trots 22 timmars kämpande gav mamman till slut upp och personal på förlossningen höll med. När beslutet om kejsarsnitt väl togs var ingen mer lycklig än jag så inga negativa känslor alls i samband med det, tack och lov. Dessutom kom jag snabbt på benen igen. Vi låg kvar på BB två nätter, det är något slags rosa skimmer över de där dagarna. Jag,J och K i en kärleksbubbla på vårt lilla sjukhusrum.
Väl hemma började vi inse att K inte blev mätt av den mjölk jag hade. Det var slitigt ett tag med många många timmars amning och trots det en gnällig onöjd liten tjej. När vi mer regelbundet började komplettera med ersättning blev allt mycket bättre. Jag har fått acceptera att det även i fortsättningen kommer få bli ersättning och amning i kombo för att det ska fungera. Hade
bestämt innan att inte försöka ha så mycket principer med det där med amning. Ändå är jag lite besviken att det inte fungerar till 100% Känner att jag blivit påverkad trots allt och alla som påtalat amningens fördelar under graviditeten..men men nu funkar vardagen här hemma och K mår fint och går upp i vikt. Det är ändå det viktigaste.
Känner att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men eftersom jag måste hinna äta lunch innan K vaknar får jag avsluta nu och kanske kan jag, nu när vi börjat få lite kläm på rutinerna här hemma, uppdatera lite mer frekvent.
Till sist: TACK! för alla era gratulationer! :):)
