Regnbågsbebbe

Har fått mer och mer ont det senaste dagarna. Inte så att det är ihållande smärta. Snarare kramper i livmodern. Har även blödigt mer och kanske inte behöver säga att det bidragit till en viss oro. Idag ringde vi ferten och fick en tid för check. Bävade för att jag skulle behöva göra ännu en skrapning men tack och lov var det inga synliga "rester"

Ska avvakta några dagar och köra cocktail på Ipren och Alvedon. Vill bara att det ska vara över.

Jag gillar mitt jobb.Det gör jag verkligen. Jättebra kollegor och roliga arbetsuppgifter. Men trots det,just nu, känns det helt orimligt att jag ska gå
dit imorrn. Jag vill bara ligga här i soffan med mjuka hundvalpen på magen och titta på skitprogram på Tv.

Så kom det sig att vi bara satte oss i bilen och drog iväg till grannstaden. Shopping, hotellnatt och god mat. Vi flyr en stund. Bara en liten.

Den här tomheten går knappt att beskriva. Som att vardagen helt plötsligt blev svartvit. Gårdagen var hemsk på många sätt. Vi hade fått information om att J skulle få vara med mig hela dagen. Så blev det inte, vi hade fått fel information, pga infektionsrisk fick hon gå på än gång. Det kanske låter som en liten sak i sammanhanget, kanske är det så , men just då var det, det värsta som kunde hända.

Jag fick ta tabletter för att förbereda kroppen för ingreppet. Tabletterna gjorde så jag började blöda redan innan. Fastande med vätskebrist och genomlessen var det svårt att hantera. J var saknad. Läkare gjorde undersökning (kan säga att jag är så glad för våra "vanliga" läkare på kliniken för det här var fruktansvärt) för de misstänkte att jag ev blödigt ut allt och kanske inte behövde skrapas. Så blev det inte utan framåt eftermiddagen rullades jag iväg till op. Allt gick bra, jag vag snart uppe på avdelningen igen och fick äntligen åka hem.

När jag precis kommit hem ringde vanliga läkaren på kliniken. Hon berättade att mitt tsh-värde (sköldkörtel) återigen gått upp (4,5) och måste öka medicinering inför ev nästa försök. Som om detta inte räckte så hade de eventuellt upptäckt någon slags skiljevägg i min livmoder som eventuellt kan påverka graviditet negativt. Jag ska alltså få en kallelse till ny operation där de ska gå in med en kamera och se och eventuellt ta bort den där väggen. Allt detta är nog egentligen mer än vad jag kan ta in men jag antar att vi återigen får slicka såren (som är större än någonsin) och samla nya krafter.

Tack alla ni för era hälsningar. Det betyder så mycket på något svårdefinierat sätt. Jag antar att bloggen inte kommer bjuda på så mycket muntert framöver. En stor kram till er alla!

Jahaja. Dagarna går och vi njuter fortfarande av våran långledighet. Har varit galet trött kring julafton och sovit många många timmar men nu känner jag mig mer eller mindre som vanligt. På gott och ont. Att vara gravid känns fortfarande helt overkligt.

Längtar efter att kliniken öppnar igen efter julledigheten så vi kan få ringa och boka tid för ultraljud. Är ärligt talat rätt orolig för att minimännsikan inte ska leva och må bra där inne men antar att oro är något jag helt enkelt får lära mig leva med från och med nu.

Så om jag förstått det hela rätt så är vi alltså inne i v 6 nu. Men jag kan ha räknat helt galet :)